10/04/2012

Intervju med Kimberly, verksamhetsledare för tjejgrupp på boende för ensamkommande i Sollefteå

Publicerat av: , kommentarer

Alla ungdomar vid asylboendet har av olika anledningar tvingats lämna sina hemländer och genom att anordna diverse aktiviteter är förhoppningen att göra ungdomarnas tillvaro lite lättare. Som ett led i detta har RKUF Sollefteå två integrationsgrupper, en för tjejer och en för killar.

En gång i veckan besöker en grupp tjejer från vår förening boendet Aurora där de umgås och hjälper tjejerna som bor där med läxor. Huvudfokus ligger på läxhjälpen, men gruppen anordnar även en del aktiviteter utanför boendet.

Målet med integrationsgruppen är att underlätta ungdomarnas integrering i det svenska samhället genom att öva på att prata svenska och att skapa ett kontaktnät utanför skolan och boendets personal. Man har märkt att särskilt tjejerna på boendet möter stor främlingsfientlighet från andra Sollefteåbor. Genom att rekrytera boende i Sollefteå hoppas man minska den främlingsfientligt som blivit tydlig under senare år.

 

Aurora är ett asylboende i Sollefteå med platser där killar och tjejer från olika delar av världen bor i väntan på uppehållstillstånd. Åldern på ungdomarna varierar; de flesta är mellan 15-18 men Sollefteå kommun tillåter att de som önskar bor kvar några år efter myndighetsdagen. Det bor ca 14 tjejer på boendet och de har en egen våning separat från killarna.

Gruppen besöker boendet en gång i veckan och upp till 5 av de boende tjejerna deltar varje gång. Man ses alltid i det allmänna utrymmet och erbjuder läxhjälp, fika, sällskap och samtal. Ungefär en gång i månaden gör man aktiviteter utanför boendet, som bio, fika eller simning.

 

Kimberly var aktiv i ett halvår innan hon blev verksamhetsledare och tror att det är en fördel att ha varit aktiv i verksamheten innan man blir verksamhetsledare. En förutsättning är att få en bra överlämning från den tidigare verksamhetsledaren, vilket hon fått. Gruppen har också en vice verksamhetsledare som delar arbetsuppgifter med Kimberly, vilket underlättar arbetet. Man har inte haft några aktiva under 18 år. Kimberly själv, var 19 år när hon blev aktiv och ser att det skulle vara väldigt positivt med frivilliga under 18 som kan möta de boende på samma nivå som de själva. Man har försökt rekrytera yngre frivilliga, men ännu är det ingen som har nappat. Förra året var man ca 8 frivilliga och har nu blivit så många som 18 stycken. Man är ungefär 4 frivilliga varje gång och alla gör besök runt 1 gång i månaden. Eftersom det märks så tydligt vilken skillnad man gör genom sitt besök, skulle det vara värdefullt om det vore möjligt att besöka boendet 2 gånger i veckan.

Tjejgruppen har inte haft några frivilliga som tidigare själva varit aktiva. Däremot har killgruppen haft en frivillig som för några sedan själv bodde på boendet.

Gruppen har inte gått någon kompisutbildning, men Kimberly ser ett stort behov av det och tror att den skulle hjälpa gruppen med sin struktur och ge tydligare riktlinjer för de frivilliga att hålla sig till. T.ex. har man bestämt att man inte ska träffa tjejerna på deras rum, utan att alla ses i det allmänna utrymmet för att ingen ska känna sig utelämnad. Denna bestämmelse bidrog till att två tjejer som från början inte ville prata med varandra nu har blivit kompisar efter att de umgåtts i en större grupp. Det känns bra för de frivilliga att den principen att luta sig mot, så att det inte blir ett beslut som måste tas varje gång situationen uppstår. En del av de frivilliga har blivit kompisar med de boende, vilket bara ses som positivt. Det är dock viktigt för de frivilliga att veta var gränsen mellan frivillig och kompis går, så att man känner sig trygg i sin roll.

Kontakten med personalen på boendet har varit bra. Däremot uppstod det en situation när boendet, för inte så länge sedan, blev ett HVB-hem (hem för vård eller boende) som gjorde att alla frivilliga var tvungna att visa upp utdrag ur belastningsregistret. Eftersom det tog väldigt lång tid att få ut utdragen från polisen, kunde de inte besöka boendet på flera veckor. Då uppstod en del diskussioner med personalen, eftersom de frivilliga menade att de ju fått besöka boendet innan, utan utdrag och då borde det ju vara ok fram till dess att utdrag kan uppvisas eller att få träffas utanför boendet. Nu har alla fått sina utdrag och verksamheten rullar på som vanligt.

 

Det bästa med att vara aktiv i verksamheten är när man ser hur tjejerna växer i sig själva och blir självsäkra ju längre in på terminen man kommer, och hur snabbt de lär sig svenska. Det har hänt att någon av tjejerna har ringt och berättat om något bra eller kul som har hänt och ”tack vare dig gick det här bättre”. Tjejerna ser verkligen ser fram emot våra besök och det märks verkligen att man gör skillnad.