26/06/2012

En berättelse från de papperslösas vardag

Publicerat av: , kommentarer

Olga sitter mitt emot mig på britsen i ett försök till privatliv bakom några enkla skärmar. Det är ovanligt många patienter som har kommit just ikväll, och som av en olycklig slump är vi ovanligt få frivilliga läkare – bara två stycken. Jag försöker tänka bort stimmet runtomkring och den långa listan på nummerlappar som nyss delats ut och bara lyssna på Olga. Hon förklarar – med hjälp av några få svenska uttryck och en tolkvolontär som inte har pratat ryska på fem år – att hon har så ont. Ont i huvudet, ont i kroppen, ont i fötterna.

Blicken är nedslagen och mimiken väldigt sparsam. Man behöver inte vara utbildad för att se att hon är deprimerad. Jag försöker så gott det går ta reda på hur och var det gör ont, för att om möjligt ringa in någon av alla diagnoser jag har lärt mig att leta efter. Hinner ägna en tanke åt medicinskåpet och hoppas, hoppas att det finns några migräntabletter som någon har skänkt där – det finns ingen på plats ikväll som kan skriva recept. Olga orkar inte medverka till någon undersökning, så mina försök att ta reda på vad som är kroppsligt och vad som är psykiskt går om intet. Bestämmer mig för att låta henne prova migräntabletter i alla fall. Så visar hon sina fötter, och jag förstår varför hon har så ont att hon knappt kan gå. Hon har en av skolbokens vanligaste åldersfelställningar, och i normala fall hade man utan tvekan opererat henne – vilket är botande. Olga bekräftar att hon har träffat en ortoped som velat operera redan för flera månader sedan. Men sen. Hon hejdar sig och blicken är ännu mer plågad än vanligt. Sen fick hon avslag på asylansökan, trots att hon inte vågar åka tillbaka till den forna Sovjetrepublik hon flytt ifrån. Och får försöka gå på sina fötter ändå. ”Ibland” säger Olga. ”Ibland vill jag bara…” Hon gör en gest med händerna formade som en kniv emot bröstet som inte går att ta miste på.

Jag stannar upp och tänker ett ögonblick. Denna kvinna är i behov av psykiatrisk vård, kanske på en avdelning. Hon behöver en noggrann bedömning av om hon menar allvar med sina tankar om att vilja ta sitt liv. Hon behöver en operation av sina fötter. En regelbunden uppföljning av sin kroniska värk, och utprövande av lämplig behandling. En tolk som förstår henne. Istället sitter hon här, på en brits i något som knappast är ett undersökningsrum, och tittar på mig med en blick som vill att jag ska lösa alla hennes problem. Och jag är varken ortoped eller psykiatriker, och har ytterligare tio patienter som väntar på mig i väntrummet. I den stunden skäms jag över att bo i Sverige, som inte anser sig kunna ta hand om sådana som Olga. Jag skäms över den knappa vård vi kan ge på vår frivilligklinik, att vi behöver be vädjande ansikten vända i dörren för att vi bara inte hinner ta oss an alla.

Men så försöker jag le mot Olga. Säger att jag ska ta fram medicin åt henne, att hon snart får träffa en frivillig sjukgymnast som kommer att visa några övningar mot värken. Att hon är välkommen till klinikens samtalsgrupper. Och att jag ska be Röda Korsets Vårdförmedling ordna en ortopedkontakt. ”Vi vill verkligen hjälpa dig” säger jag och hoppas att budskapet går fram igenom språkbarriären. För första gången ler hon tillbaka och tar min hand. ”Tack” säger hon, och tycks lova med blicken att hon inte ska skada sig själv. Och jag tänker, att det är för sådana som Olga som vi måste förändra lagen.

Av: Hanna Ingelman-Sundberg