Humanitetsbloggen

Imorse nåddes jag av nyheten att Whitney Houston dött via twitter. Hon blev endast 48 år gammal. Ett sorgligt och tragiskt öde för en fantastisk sångerska.

Hennes bortgång och sättet nyheten spreds så fort fick mig att tänka på hur liten världen är och samtidigt så stor.

Jag är nog inte ensam om att tänka på Whitney idag eller offren som knark skördar världen över.

I helgen fick styrelsen en liten inblick i hur stor den unga rödakorsrörelsen i Norden är. Vi engagerar 37 000 unga medlemmar tillsammans.

En av de frågor vi diskuterade i helgen var ungas hälsa, där missbruk är en del av utmaningarna.

Jag hoppas den här helgen hjälper oss att orka kämpa på för barn och unga.

Tills vi ses igen ska jag dansa med någon jag älskar.

Jag har haft turen att få ha en mentor hela tre gånger under min tid som engagerad. Att ha en mentor som bollplank som delar med sig av sina tankar och erfarenheter, men också pepp och inspiration har varit ovärderligt för mig. Den förmånen är inte självklar för alla.

Det är inte heller självklart att du som ung och tjej vågar lita på det du redan vet och kan, eller att du får frågan om det där uppdraget eller jobbet du är sugen på. Och kanske är det just vad som är konstigast? Att jämställdhet inte redan idag är givet i den sektor som arbetar för allas mänskliga rättigheter och lika värde.

Det är därför jag ställer upp som mentor i nystartade Maktsalongen . För att kunna göra skillnad för en annan ung kvinna som vill, kan och vågar, även om hon själv inte vet det ännu.

Maktsalongen är ett mentorskapsprogram för dig som är ung, kvinna och har en ledarroll i det civila samhället. Sök idag! Kanske blir jag eller Silvia Kakembo här ovanför din nya mentor?

Som ordförande ska du tillsammans med ditt team av styrelseledamöter, generalsekreterare och personal utveckla organisationen i enlighet med medlemmarnas vilja och Riksårsmötets beslut. Det är ett spännande uppdrag som ofta är både abstrakt och lite svårt att greppa till att börja med. Resultaten av vår insats som styrelse kommer ofta några år fram i tiden. Därför gäller det att ha tålamod.

Desto närmare och påtagligare är den personliga utveckling som sker i styrelsen som personer när vi utmanas av nya frågor, nya utmaningar och nya bekantskaper i vårt styrelseuppdrag. Jag har nu under nästan fyra år, varav tre som ordförande, fått arbeta med och följa ett femtontal personer i styrelsen. Det är häftigt att följa grupprocessen vi rör oss i och se vad som händer med oss när vi möter motstånd, när vi åstadkommer resultat tillsammans och när vi bara är oss själva.

Jag har börjat varje styrelseår med att under sommaren resa runt och träffa både nya och gamla ledamöter för att diskutera deras förväntningar, vad de vill med sina uppdrag och vilka styrkor de tar med sig till styrelsen. Varje år vid den här tiden följer vi upp med ett utvecklingssamtal om hur arbetet känns, hur de ser på sin egen utveckling, vår relation och organisationens framtid. Det är enormt givande att höra varje individs reflektioner om sig själv, gruppen och vårt arbete men också hur de ser på mig som ledare och hur jag kan utveckla mitt ledarskap.

Att ta den tiden som ny ordförande för att lära känna sin styrelse är något jag varmt rekommenderar. Genom att lära känna andra och dig själv hittar du nycklar till ett framgångsrikt ledarskap och därmed ordförandeskap.

Lärdomskurvan som ledamot och ordförande i Röda Korsets Ungdomsförbund är brant, om du låter den vara det. Jag är övertygad om att den som går in i sitt ledamotsuppdrag och tar ansvar, inte bara för Röda Korsets Ungdomsförbunds utveckling, utan också sin egen får en resa som de minns hela livet.

Är du redo för din?

Min blick i backspegeln började med att jag igår inledde rensningen av gamla dokument, skissade på en struktur för överlämning till nya ordföranden och tänkte tillbaka. Vad var det jag såg när jag först kom in som ordförande? Vilka frågor har varit viktiga att ta tag i och var står vi idag?

En ordförandes grundläggande uppdrag är att leda styrelsen och dess arbete. En av de första frågorna jag därför började arbeta med tillsammans med styrelsen och generalsekreteraren 2009 var att förändra styrelsens arbetssätt. För mig var det viktigt att vi arbetade långsiktigt med utvecklingsfrågor, att styrelsen lyfte blicken och började tänka 3-5 år framåt i tiden.

Vi införde gemensamma träffar med personalen under hösten för att vi tillsammans ska kunna diskutera var organisationen står och vad som är prioriterat på kort och på lång sikt. Så ofta det går börjar styrelsen i förutsättningslösa diskussioner när en fråga blir aktuell, för att steg för steg ta oss närmare ett beslut. Det upplever jag gör både diskussioner och beslut bättre.

Att jobba långsiktigt är både inspirerande och enormt frustrerande. Förbundsstyrelsens beslut och arbete syns inte förrän långt senare i organisationen. Det brukar vara en av de största utmaningarna för de nya i styrelsen att vänja sig vid.

Vi jobbar med att utifrån medlemmarnas vilja försöka blicka in i framtiden och förstå vad och vart Röda Korsets Ungdomsförbund behöver vara då. Det är inte alltid lätt som du säkert förstår.

Styrelsens arbete måste därför få ta tid. Tid för att lyssna, reflektera, vända och vrida. Och sen måste vi fatta beslut. Förhoppningsvis beslut som fungerar långt efter att jag har slutat.

Annars får ni ompröva dem. Det är beslut också till för.

För två och ett halvt år sedan stod jag i Sundsvall och hade valts till ordförande för Röda Korsets Ungdomsförbund. Nästa år är det slut för mig och någon annan tar vid. Därför vill jag under de månader som kommer dela med mig om hur jag har tänkt och vad jag har gjort som ordförande. Och framförallt varför.

Jag tror och hoppas att det kan hjälpa organisationen och vårt arbete på vägen. Därför att någonstans därute finns nästa ordförande och nästa styrelse. Kanske är du sugen på att leda Röda Korsets Ungdomsförbund under åren som kommer?

Ring så tar vi en kaffe så lovar jag att svara på alla frågor du kan tänkas ha om vad det inneburit för mig!

För vet man inte vad som finns i backspegeln är det svårt att planera vägen framåt.

Yusuf Islam, aka Cat Stevens, sjunger kloka ord i den här låten. Behöver du någon annan princip att leva ditt liv efter?

Då önskar jag att jag hade hört den här låten och fått reda på att jag inte var själv med mina känslor, min ångest och mitt dåliga självförtroende.

Det blir faktiskt bättre, även om livet ofta känns som skit när du är sjutton.

Före fondue.

Efter fondue.

Det är bland annat så jag ser på min roll som ordförande för Röda Korsets Ungdomsförbund. Häromdagen fick jag äran att bli intervjuad av Skånska Dagbladet om vem jag är, varför jag gör det jag gör och vad tiden i Röda Korset har betytt för mig.

Mer om det kan du läsa i den här artikeln. Förutom att själv få bli kändis fick min nyklippta nacke synas i Metro häromdagen när Linus Zackrisson, rekryterare extraordinaire, snackade med dem om om intervjuteknik.

Och du har väl inte missat att jag dessutom gjorde min tv-debut denna vecka? Jorå, mycket media blev det. Programmet handlade om ungdomsorganisationer och hur vi använder oss av sociala medier, identitet på nätet och vem som är en organisation. Du kan se det i efterhand här.

På måndag modererar jag ett seminarium som bla. Sveriges Kristna Råd arrangerar på MR-dagarna, ”I Europas väntrum”. Vi ska prata om hur händelserna i Nordafrika påverkar EU:s migrationspolitik. Välkommen!

Som ordförande har jag fått många chanser att träffa många intressanta människor och prata om spännande saker. Ingen är tacksammare än jag för det. Orden på bilden är hur ett gäng med underbara kvinnor som jag fick spendera tid med beskrev mig efter ett år tillsammans.

Wow! Tänk att vara sån som jag. Tänk att vara såna som de är. Så fantastiskt med denna mångfald som berikar, utmanar, stärker, provocerar och driver utvecklingen framåt.

Igår fick jag det mycket sorgliga beskedet att en av dessa underbara kvinnor ryckts ifrån oss alldeles för tidigt. A kommer alltid att finnas kvar hos mig och alla dem hon berörde. För att hedra hennes minne hoppas jag kunna ge samma värme, livsglädje och kraft som A alltid utstrålade till alla de jag älskar och bryr mig om.

Jag har under min tid som ordförande lärt känna mig själv bättre, både det som är bra och det som behövs slipas på. Den vägen för att lära känna sig själv tycker jag är både krokig och rak. Ibland har jag trillat dit och ibland har det gått som på räls. Det är väl det som är själva tjusningen antar jag.

Nu undrar jag: Vad säger folk om dig?

Och kanske ännu viktigare: Vad säger du om dig själv?