Humanitetsbloggen

Mycket av min tid just nu går till att knyta ihop lösa trådar och avsluta saker som jag dragit igång som ordförande. En del är att förbereda en överlämning till ny ordförande. Men hur avvecklar jag mig själv efter så lång tid? Hur sammanfattar jag tre år som ordförande för världens bästa ungdomsorganisation?

Det är en härligt lustfylld utmaning som jag tampas med. Under fyra veckor i augusti ska jag försöka skapa de bästa förutsättningarna jag kan för att nästa ordförande och styrelse ska lyckas med sitt uppdrag – att leda Röda Korsets Ungdomsförbund.

Bilden är från ett av de första styrelsemötena mitt första år som ordförande. Vi tyckte det var extra roligt att fota bilden med ordet självständighet i bakgrunden eftersom vi alla tre synkat våra kläder.

Förra veckan skrev jag första utkastet på mitt tacktal som jag ska hålla på Riksårsmötet om några veckor.

Det börjar så här:

Kärleken kommer och kärleken går, ingen kan tyda dess lagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.

Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Så är det även för oss som blir kära i organisationer.

Om du vill veta hur det fortsätter och inte är med i Göteborg så får du lova att segla in här efter den 10 juni.

Fick en tweet häromdagen på Twitter med ett tips om en cool kampanj, Aday.org. Över hela världen ska människor fota sin värld samma dag, nu på tisdag den 15 maj. Hur ser din bild av världen ut?

På tisdag har jag inget bokat mer än att jag ska skriva. Ett foto från min vardag som ordförande kanske måste bli verklighet också.

I watched, I cried, I joined.

Och här är jag fortfarande.

Mod i vardagen är tyvärr en bristvara. Jag försöker stå upp för mina värderingar i alla situationer, men ibland misslyckas jag. Då är den här storebrorsan en inspiration.

Jag vill också ge honom en high-five!

Jag har idag fått spendera typ hela dagen med att lösa tekniskt strul så har ingen inspiration. Bjuder därför på ett citat istället som jag tycker säger mycket om varför det är bra att engagera sig ideellt och varför man ska göra grejer tillsammans:

Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Är det nåt jag är peppad för i vår så är det vad som gömmer sig bakom den här duken. Irja, som tillsammans med ett gäng med kreativa frivilliga håller på att bygga upp butiken på Hornsgatan, har lovat mig att jag blir den som får handla först av alla!

I april smäller det, bara vänta. Kanske hittar jag min outfit till Riksårsmötet den 8-10 juni?

Jag följer en del andra bloggar. En av dem är Underbara Clara. Clara har en kategori som hon kallar ”Clara ryter ifrån”. Den gillar jag bäst. Häromdagen skrev hon om det här med att det oftast är de som brinner och som är engagerade som får kritik, istället för de som inte gör något alls.

Saxar ut det tänkvärda slutcitatet:

”Det är enkelt att vara pessimist. Det är enkelt att vara kritisk. Det är inte alls svårt att förhålla sig cynisk till omvärlden. Det är till och med väldigt bekvämt. Men ”Cynicism isn`t smarter, it`s only safer. There`s nothing fluffy about optimism”  sa Jewel Kilcher. Jag är beredd att hålla med. Det är tryggast att vara kritisk för den som själv är bekväm.”

Läs hela inlägget här!

Idag firar jag att jag har varit feminist mer än hälften av tiden jag levt på planeten. Allt började med den lilla rosa pocketbocken  Under det rosa täcket jag läste till en temadag på gymnasiet. Sen var det kört. Och tur var väl det. För vete tusan om jag hade varit lika glad och stolt över att vara en stark och självständig kvinna idag om jag inte hade fattat det jag fattade då.

När jag läste Under det rosa täcket fick jag nya verktyg att se på världen med. Verktyg som befriar. Verktyg som berättar för mig att könsroller låser in både kvinnor och män, gör samhället sämre och fördomsfullt och hindrar oss från att vara människor på våra egna villkor.

Att få vara lika mycket människa som män är ingen självklar rättighet för kvinnor. Jämställdhet är något vi måste kämpa för varenda dag. Våra medsystrar offrade svett, tårar och ofta sina liv för att vi skulle få våra rättigheter. Den tacksamheten får vi aldrig glömma och måste fortsätta hedra.

Därför blir jag extra glad när jag hittar fantastiska artiklar som den här som får mig att vilja ge fingret till alla som tror annat och kämpar för att begränsa min frihet och mina möjligheter, bara för att jag är kvinna.

We can do it!

Det är inte bara jag som utvecklats i rollen som ordförande. Även med frisyren har det hänt en hel del.

Jag började med långt hår, fotograferad av Joakim Hellstedt, iklädd min ”cirkusklänning”..

Till Riksårsmötet 2010 år rök en hel del hår. Här förevigad av vår förra kommunikatör Simon.

Men jag blir ju aldrig nöjd så 2011 blev det ännu kortare, här fångat på mina pressbilder av Erika Svensson som jobbar som porträttfotograf.

Och i fredags så fick jag mitt senaste infall och då blev det riktigt kort. Skönt men lite kallt i nacken när det blåser.

Visdomsord från min hemstads stolthet, Uppsala universitet. Eller?