Humanitetsbloggen

Röda Korset är unika på många olika sätt. Ett av dem är att vi har en oerhört stark internationell närvaro samtidigt som vi verkar lokalt. Idag finns det 187 rödakors- och rödahalvmåneföreningar i världen efter att Maldiverna dök upp i familjen i höstas. Jag har haft förmånen att få uppleva även den internationella delen av vår rörelse på plats ute i världen. Här är mina reflektioner.

Unga i rörelsen tycker ofta att saker och ting rör sig trögt och sakta i Svenska Röda Korset. Jag förstår dem. Det finns massvis av kompetens och erfarenhet men det tar tid att förändra något.  På andra ytterkanten har vi ungdomsdelen som ibland har ett minne som en guldfisk men utrymme för kreativitet. Och som du vet är aldrig saker svarta eller vita, vi är alla lite både och.

När den förra ordföranden Marika Bystedt slutade sade hon till mig att Röda Korsets Ungdomsförbund behöver en internationell strategi. (Det behöver vi fortfarande, jag har inte hunnit dit på min att-göra-lista för ordförandeskapet.)  Hon hade helt rätt. För att få igenom en förändring internationellt behövs kontinuitet och tålamod. Men också prioriteringar och taktik.

Det som är tydligt för mig är att den största påverkan kan vi ha genom att påverka Svenska Röda Korsets ståndpunkter internationellt. Och här är det vi ibland svär över i Ungdomsförbundet enorma styrkor hos vår moderorganisation. Det internationella förbud mot kärnvapen jag skrev om tidigare hade diskuterats längre än många våra unga frivilliga, inklusive jag själv, har levt. Snacka om att inte kunna ge upp när man möter lite motstånd.

På helgens styrelsemöte kommer vi gå igenom den internationella nivån i Röda Korset för att förbereda oss inför det årliga nordiska styrelsemötet som vi har varje vår. Det ska bli riktigt kul! Styrelsen vet det inte ännu heller men om jag hinner få leverans så ska de få varsitt ex av ”Ett minne från Solferino”. Den perfekta presenten för att väcka liv i rödakorshjärtat!

Ett ytterligare sätt att fortsätta vara en stark och tydlig ung röst internationellt för Ungdomsförbundet är att bygga vidare på just det nordiska samarbetet. Vi är starka föreningar med mycket resurser, men med det kommer ett ansvar att vara lyhörda för alla ungas behov och vilja i andra nationella föreningar. Min erfarenhet är att ett nordiskt slag för bröstet inte leder till ömsesidiga utbyten. Även här måste vi bygga på varandras styrkor samtidigt som vi är inlyssnande och ödmjuka.