Gött mos

A civilization that proves incapable of solving the problems it creates is a decadent civilization.

A civilization that chooses to close its eyes to its most crucial problems is a stricken civilization.

A civilization that uses its principles for trickery and deceit is a dying civilization.

The fact is that the so-called European civilization – ”Western” civilization – as it has been shaped by two centuries of bourgeois rule, is incapable of solving the two major problems to which its existence has given rise: the problem of the proletariat and the colonial problem; that Europe is unable to justify itself either before the bar of ”reason” or before the bar of ”conscience”; and that, increasingly, it takes refuge in a hypocrisy which is all the more odious because it is less and less likely to deceive.

Europe is indefensible.

Apparently that is what the American strategists are whispering to each other.

That in itself is not serious.

What is serious is that ”Europe” is morally, spiritually indefensible.

And today the indictment is brought against it not by the European masses alone, but on a world scale, by tens and tens of millions of men who, from the depths of slavery, set themselves up as judges.

The colonialists may kill in Indochina, torture in Madagascar, imprison in Black Africa, crackdown in the West Indies. Henceforth, the colonized know that they have an advantage over them. They know that their temporary, ”masters” are lying.

Therefore, that their masters are weak.

And since I have been asked to speak about colonization and civilization, let us go straight to the principal lie which is the source of all the others.

Colonization and civilization?

In dealing with this subject, the commonest curse is to be the dupe in good faith of a collective hypocrisy that cleverly misrepresents problems, the better to legitimize the hateful solutions provided for them.

In other words, the essential thing here is to see clearly, to think clearly – that is, dangerously – and to answer clearly the innocent first question: what, fundamentally, is colonization? To agree on what it is not: neither evangelization, nor a philanthropic enterprise, nor a desire to push back the frontiers of ignorance, disease, and tyranny, nor a project undertaken for the greater glory of God, nor an attempt to extend the rule of law. To admit once for all, without flinching at the consequences, that the decisive actors here are the adventurer and the pirate, the wholesale grocer and the ship owner, the gold digger and the merchant, appetite and force, and behind them, the baleful projected shadow of a form of civilization which, at a certain point in its history, finds itself obliged, for internal reasons, to extend to a world scale the competition of its antagonistic economies.

Pursuing my analysis, I find that hypocrisy is of recent date; that neither Cortez discovering Mexico from the top of the great teocalli, nor Pizzaro before Cuzco (much less Marco Polo before Cambaluc), claims that he is the harbinger of a superior order; that they kill; that they plunder; that they have helmets, lances, cupidities; that the slavering apologists came later; that the chief culprit in this domain is Christian pedantry, which laid down the dishonest equations Christianity=civilization, paganism=savagery, from which there could not but ensue abominable colonialist and racist consequences, whose victims were to be the Indians, the yellow peoples, and the Negroes.

That being settled, I admit that it is a good thing to place different civilizations in contact with each other that it is an excellent thing to blend different worlds; that whatever its own particular genius may be, a civilization that withdraws into itself atrophies; that for civilizations, exchange is oxygen; that the great good fortune of Europe is to have been a crossroads, and that because it was the locus of all ideas, the receptacle of all philosophies, the meeting place of all sentiments, it was the best center for the redistribution of energy.

But then I ask the following question: has colonization really placed civilizations in contact? Or, if you prefer, of all the ways of establishing contact, was it the best?

I answer no.

And I say that between colonization and civilization there is an infinite distance; that out of all the colonial expeditions that have been undertaken, out of all the colonial statutes that have been drawn up, out of all the memoranda that have been dispatched by all the ministries, there could not come a single human value.

First we must study how colonization works to decivilize the colonizer, to brutalize him in the true sense of the word, to degrade him, to awaken him to buried instincts, to covetousness, violence, race hatred, and moral relativism; and we must show that each time a head is cut off or an eye put out in Vietnam and in France they accept the fact, each time a little girl is raped and in France they accept the fact, each time a Madagascan is tortured and in France they accept the fact, civilization acquires another dead weight, a universal regression takes place, a gangrene sets in, a center of infection begins to spread; and that at the end of all these treaties that have been violated, all these lies that have been propagated, all these punitive expeditions that have been tolerated, all these prisoners who have been tied up and ”interrogated, all these patriots who have been tortured, at the end of all the racial pride that has been encouraged, all the boastfulness that has been displayed, a poison has been instilled into the veins of Europe and, slowly but surely, the continent proceeds toward savagery.

And then one fine day the bourgeoisie is awakened by a terrific reverse shock: the gestapos are busy, the prisons fill up, the torturers around the racks invent, refine, discuss.

People are surprised, they become indignant. They say: ”How strange! But never mind-it’s Nazism, it will. pass!” And they wait, and they hope; and they hide the truth from themselves, that it is barbarism, but the supreme barbarism, the crowning barbarism that sums up all the daily barbarisms; that it is Nazism, yes, but that before they were its victims, they were its accomplices; that they tolerated that Nazism before it was inflicted on them, that they absolved it, shut their eyes to it, legitimized it, because, until then, it had been applied only to non-European peoples; that they have cultivated that Nazism, that they are responsible for it, and that before engulfing the whole of Western, Christian civilization in its reddened waters, it oozes, seeps, and trickles from every crack.

Yes, it would be worthwhile to study clinically, in detail, the steps taken by Hitler and Hitlerism and to reveal to the very distinguished, very humanistic, very Christian bourgeois of the twentieth century that without his being aware of it, he has a Hitler inside him, that Hitler inhabits him, that Hitler is his demon, that if he rails against him, he is being inconsistent and that, at bottom, what he cannot forgive Hitler for is not crime in itself, the crime against man, it is not the humiliation of man as such, it is the crime against the white man, the humiliation of the white man, and the fact that he applied to Europe colonialist procedures which until then had been reserved exclusively for the Arabs of Algeria, the coolies of India, and the blacks of Africa.

And that is the great thing I hold against pseudo-humanism: that for too long it has diminished the rights of man, that its concept of those rights has been – and still is – narrow and fragmentary, incomplete and biased and, all things considered, sordidly racist.

I have talked a good deal about Hitler. Because he deserves it: he makes it possible to see things on a large scale and to grasp the fact that capitalist society, at its present stage, is incapable of establishing a concept of the rights of all men, just as it has proved incapable of establishing a system of individual ethics. Whether one likes it or not, at the end of the blind alley that is Europe, I mean the Europe of Adenauer, Schuman, Bidault, and a few others, there is Hitler. At the end of capitalism, which is eager to outlive its day, there is Hitler. At the end of formal humanism and philosophic renunciation, there is Hitler.

And this being so, I cannot help thinking of one of his statements: ”We aspire not to equality but to domination. The country of a foreign race must become once again a country of serfs, of agricultural laborers, or industrial workers. It is not a question of eliminating the inequalities among men but of widening them and making them into a law.”

That rings clear, haughty, and brutal and plants us squarely in the middle of howling savagery. But let us come down a step.

Who is speaking? I am ashamed to say it: it is the Western humanist, the ”idealist” philosopher. That his name is Renan is an accident. That the passage is taken from a book entitled La Refonne intellectuelle et morale, that it was written in France just after a war which France had represented as a war of right against might, tells us a great deal about bourgeois morals.

”The regeneration of the inferior or degenerate races by the superior races is part of the providential order of things for humanity. With us, the common man is nearly always a declasse nobleman, his heavy hand is better suited to handling the sword than the menial tool. Rather than work, he chooses to fight, that is, he returns to, his first estate. Regere imperio populos, that is our vocation. Pour forth this all-consuming activity onto countries which, like China, are crying aloud for foreign conquest. Turn the adventurers who disturb European society into a ver sacrum, a horde like those of the Franks, the Lombards, or the Normans, and every man will be in his right role. Nature has made a race of workers, the Chinese race, who have wonderful manual dexterity and almost no sense of honor; govern them with justice, levying from them, in return for the blessing of such a government, an ample allowance for the conquering race, and they will be satisfied; a race of tillers of the soil, the Negro; treat him with kindness and humanity, and all will be as it should; a race of masters and soldiers, the European race. Reduce this noble race to working in the ergastulum like Negroes and Chinese, and they rebel. In Europe, every rebel is, more or less, a soldier who has missed his calling, a creature made for the heroic life, before whom you are setting a task that is contrary to his race – a poor worker, too good a soldier. But the life at which our workers rebel would make a Chinese or a fellah happy, as they are not military creatures in the least. Let each one do what he is made for, and all will be well.”

Hitler? Rosenberg? No, Renan.

But let us come down one step further. And it is the long-winded politician. Who protests? No one, so far as I know, when M. Albert Sarraut, the former governor-general of Indochina, holding forth to the students at the Ecole Coloniale, teaches them that it would be puerile to object to the European colonial enterprises in the name of ”an alleged right to possess the land one occupies, and some sort of right to remain in fierce isolation, which would leave unutilized resources to lie forever idle in the hands of incompetents.”

And who is roused to indignation when a certain Rev. Barde assures us that if the goods of this world ”remained divided up indefinitely, as they would be without colonization, they would answer neither the purposes of God nor the just demands of the human collectivity”?

Since, as his fellow Christian, the Rev. Muller, declares: ”Humanity must not, cannot allow the incompetence, negligence, and laziness of the uncivilized peoples to leave idle indefinitely the wealth which God has confided to them, charging them to make it serve the good of all.”

No one.

I mean not one established writer, not one academician, not one preacher, not one crusader for the right and for religion, not one ”defender of the human person.”

And yet, through the mouths of the Sarrauts and the Bardes,,the Mullers and the Renans, through the mouths of all those who considered – and consider – it lawful to apply to non-European peoples ”a kind of expropriation for public purposes” for the benefit of nations that were stronger and better equipped, it was already Hitler speaking!

What am I driving at? At this idea: that no one colonizes innocently, that no one colonizes with impunity either; that a nation which colonizes, that a civilization which justifies colonization – and therefore force – is already a sick civilization, a civilization that is morally diseased, that irresistibly, progressing from one consequence to another, one repudiation to another, calls for its Hitler, I mean its punishment.

Läs resten på: http://www.bandung2.co.uk/books/Files/Politics/Discourse%20on%20Colonialism.pdf

Det kom till min vetenskap ikväll att min käre styrelsekollega Roberto har, precis som jag, inte mått så bra efter söndags. Efter riksdagsvalet, efter SDs intrång i våra liv. Nåväl, det intrånget skedde, i alla fall för mig, för några månader sen när valrörelsen satte igång. Sen dess har de, tillsammans med media, satt agendan.

I förrgår, två dagar efter valet, kollade jag på ”Debatt”. Halva debattpanelen bestod av SDare, halva av resten av alla andra åsikter som ryms i Sverige. Skev fördelning, dock inte förvånande. Det skulle talas om Lars Ohlys vägran att sminka sig med SDs partiledare (jag orkar inte skriva namnet, det gör för ont) – som om det ens är relevant? Nåväl, också det inte förvånande. Efter en stund avancerade debatten till att handla om – håll i er nu – invandringspolitik! Det som fick mig att, och nu ska jag vara riktigt ärlig, springa till sängen och gråta av förtvivlan, var att varenda person som satt där hade en utgångspunkt: Invandringspolitiken är dålig.

Det satt en man som skulle föreställa någon slags statsvetare som sa ”Alla svenskar tycker att invandringspolitiken är dålig.” – och han var inte SDare (inte öppet i alla fall). Och ingen sa emot. Inte ens vänstern. Det är premissen alla är med på. Invandringspolitiken är dålig. Vad betyder det? Jo – invandringspolitik innebär hur öppna gränser vi har, vilka och hur många som ska ”släppas in” i detta geografiska område vi av någon anledning tror oss ha större rätt till. Allt annat är ju integrationspolitik. Problemet med segregation och diskriminering är integrationspolitik.

Så, efter två dagar i riksdagen representerar SD inte bara halva delen av Debatt, utan har också etablerat det faktum att invandringspolitiken ÄR dålig, alla tycker det. Hur kommer det se ut om fyra år, tror ni?

Jag är förtvivlad.

Scenario 1: De har blandat ihop invandringspolitik med integrationspolitik. Problemet med det är att en invandrare ALDRIG kommer sluta vara en invandrare. Det spelar ingen roll om du har svenskt pass, det spelar ingen roll om du varit i Sverige i 30 år eller är född här – om du är segregerad är du invandrare. Jag heter Nazanin, har svart hår och bruna ögon och SD och media har tvingat mig att de senaste månaderna identifiera mig utifrån premissen att jag inte är svensk. Jag var hos läkaren här om dagen och han frågade mig ”känner du dig svensk?” – hur i helvete ska jag kunna känna mig svensk med en sån fråga?! Det finns ingen chans att han skulle ha frågat en blond, blåögd tjej om hon känner sig svensk – hon ÄR svensk. Men jag är invandrare, och utifrån den premissen ska jag bli dömd så länge jag lever i SDs Sverige där intersektionalitet inte ingår i ordboken.

Scenario 2: Nä, de är faktiskt politiker / journalister och de kan faktiskt skilja på invandrings- och integrationspolitik. De blandar ihop dem med flit. Låt oss inte blunda för att det är media som förde alliansen till vinsten (Sverige har fått internationell kritik för att ha oerhört partiska tidningar) och gav SD sina mandat. Genom att blanda ihop dom och prata om den enorma gruppen invandrare som en homogen grupp skapas dels ett utanförskap som kommer leda till våld (förenklad utgångspunkt: tvinga på människor en identitet, invandrare, och se dem endast utifrån den identiteten så kommer det generera våld. Nobelpristagaren Amartya Sen skriver om detta i sin bok ”Identitet och våld”) och dels en påhittad gemenskap hos ”etniska svenskar” (man kan endast identifiera en gemenskap genom att hitta en motpol, något som står utanför den gemenskapen. Man kan läsa mer om detta i hela den ideologiska postpositiviska tanken kring diskursers betydelser). Genom denna segregation kommer SD att växa och Sverige gå med i Europas neo-”rise of fascism”. Alliansens planer på att få färre att läsa på universitetet och lämna teoretiska gymnasieprogram för praktiska kommer att hjälpa denna utveckling då färre människor kommer höra talas om INTERSEKTIONALITET och förstå varför det är så in i ******* motsägelsefullt att vara rasist, eller ens främlingsfientlig.

Det gör mig förtvivlad att titta på den här låtsasdemokratin som spelar i händerna på rasisterna. Och vad ska hända om tre veckor när motdemonstrationerna har lagt sig och alla har bytt tillbaka sina bilder på facebook? Vi MÅSTE organisera oss. Vi MÅSTE få in den ideologiska debatten i media och vi kan ALDRIG låta SD bestämma perspektivet vi debatterar utifrån, som de faktiskt gjorde i tisdags på Debatt. Den här utveckling dödar människor, både konkret och blodigt men också intellektuellt och innerligt. Om man kan, och har en hierarkiskt tillräckligt viktig röst som får synas i media är det ens skyldighet att visa ett annat perspektiv. Rkuf måste agera.

Under årets riksårsmöte valde Rkuf att rösta ner ett tilläggsyrkande som jag hade skrivit angående kosten. Såsom det är nu äter vi främst vegetariskt, och om man vill ha kött får man specialbeställa det. Mitt tilläggsyrkande handlade om att man som representant för Rkuf, dvs. när man representerar Rkuf externt på t.ex. möten med SRK eller med andra organisationer, skall även då äta vegetariskt i största möjliga mån. Det här är något som för mig ter sig så fullständigt självklart att avslaget gjorde mig oerhört besviken på Rkuf som organisation.

När man representerar Rkuf ska man naturligtvis följa våra policys. Jag förutsätter att detta inte kräver en förklaring. Tilläggsyrkandet behandlade endast denna fråga. Jag tycker det är otroligt motsägelsefullt att utge sig för att vara en representant för en organisation som har hållbar utveckling som en av sina fyra fokusområden och samtidigt inte kunna stå för att vegetarisk kost borde vara den främsta. Låt mig påpeka att yrkandet inte handlade om något slags förbud, till skillnad från alkoholpolicyn, utan om att i största möjliga mån följa Rkufs policys. Föga kontroversiellt.

Ändå blev jag kallad diverse namn, bland annat ”militant vegetarian”. Jag skulle tvärtom vilja påstå att det hela snarare handlar om militanta köttätare som inte vet vad ni pratar om. Och om det från ombudens sida handlade om okunskap, och jag hoppas innerligt att det handlade om just det, vill jag ta mig friheten att upplysa er om köttindustrin i MILJÖaspekt (och alltså inte den moraliska aspekten).

Att ha en hållbar utveckling handlar om flera olika saker, en av dessa saker är miljön och en annan är resursfördelning. För mig är dessa två saker fundamentala i debatten om hållbar utveckling, dels för att de behandlar jordens överlevnad. Och jag undrar verkligen hur Rkuf skulle kunna jobba för social trygghet utan en jord? Köttindustrin ger större skador på klimatet än vad bil-, flyg- och båttransporterna gör tillsammans. Här är en länk till en artikel som behandlar just klimathotet: http://www.yelah.net/articles/kommentar20070325. För er som inte orkar gå in och läsa kan jag sammanfatta med några citat (som naturligtvis kommer vara färgade utefter min subjektiva existens så jag uppmuntrar er gärna till att själva gå in och läsa och även att själva leta vidare efter information). Problem med köttindustrin: den är för stor, det krävs otroligt mycket mark för att djuren ska kunna beta, det är energikrävande, det är en av de absolut största miljöhoten inom nästan alla kategorier. Dessutom är resursfördelningen otroligt orättvis. Jag skulle säga att vi kan konstatera att köttindustrin är dålig för en hållbar utveckling.

Innan jag går vidare kan jag ju börja med att svara på några av de motargument jag möttes av på RÅM.

1. Närproducerat kött. Ja, visst är det så att närproducerat kött i många tillfällen t.o.m kan vara bättre än vegetarisk kost. Men en miljon till den köttätare som alltid kollar upp var köttet kommer från! Det finns inte en chans att Rkuf alltid kommer att kolla upp var köttet dess medlemmar äter kommer från. Det är inte bara tidskrävande att göra det utan också väldigt svårt då det förekommer onödiga frakter hit och dit (för att t.ex. plasta in köttet kan det hända att det åker väldigt långt bara för att komma tillbaka igen). Och jag är helt säker på att ingen av er som beställde kött som specialkost bad Rkuf att kolla upp om det var närproducerat eller inte. Därför är det helt enkelt enklare att vara principiell och köra på vegetariskt.

2. Vegetarisk kost inte heller miljövänlig. Det är sant att vegetarisk kost också är dålig för miljön, men det är även din existens och man måste ju äta. För tillfället är vegetarisk kost mer miljövänlig än kött så då kör vi på det! Det är klart att en vegansk kost skulle vara ultimalt miljövänlig men att döma av vad jag möttes av under årets RÅM ska jag nog inte ens tänka tanken.

Det finns otroligt många rapporter och mycket forskning om köttindustrin just för att den är dålig för vår jord som Rkuf menar sig bry sig om. Jag kan inte förstå hur man kan rösta emot mitt yrkande när det var så otroligt lågmält och tolkningsbart. Ni får äta erat kött om ni vill, varför inte ställa sig bakom oss som faktiskt vill värna om hållbar utveckling och Rkufs policys? Och ibland måste man följa policys fast man inte håller med dom, som med t.ex. alkoholpolicyn. Det är ingen som dör av att äta några måltider vegetarisk mat och dessutom visa för andra (t.ex. SRK) ett alternativ till deras ohållbara livsstil.

Vidare vill jag påpeka att jag inte har tagit upp den moraliska aspekten av kött. Det gör jag inte för att Rkuf inte är en djurrättsorganisation och för att moral alltid är extremt komplicerat att prata om. Jag vill ändock, detta är ju trots allt MIN blogg, avsluta det hela med en trevlig liten video på vad ni stoppar i munnen: http://www.youtube.com/watch?v=2C46oXHSgmc - kött är gött!

Globally Challenged var över förväntan! Det var mycket folk, glad stämning och bra band – en grym kväll! Här följer en kort redovisning i bilder (och några få ord):

Voilà! Ingången till kvällens festiviteter!

Kvällen börjades med lite mingel.. Här ser vi sammankallande för representantskapet och f.d. styrelseledamot i Göteborgsstyrelsen Maja Esping tillsammans med Rkuf region Västs formidabla konsulent Camilla Linde!

Under kvällen sålde vi tygkassar som var gjorda av våra fina tanter i SRK!

Här ser vi Patti från P3 som var vår konferencier för kvällen! Han gjorde ett grymt jobb och knöt samman allt på ett mycket sublimt sätt!

Här intervjuar Patti vår styrelseledamot Roberto Svensson som berättar om de olika verksamheterna vi har i Göteborg.

En av våra fyra artister var Daniel Lemma – som var sjukt uppskattad!

På den här bilden ser vi ett annat av kvällens fyra band: Get your hopes up, ett lokalt band fyllt med energi och glädje! Och som bilden stolt visar upp var det ganska mycket folk som dök upp…

Det var allt för den här gången! Tack till alla som kom, till alla som fixa och trixa, till styrelsen, till konsulterna, till globalgrupperna, till Isabel Exposito men framförallt TACK alla medlemmar – det var faktiskt till er den här kvällen var tillägnad!

Den 12 maj bjuder Göteborgsföreningen, tillsammans med vår moderorganisation Röda Korset, upp till musik, dans, fest och hyllning till det globala engagemanget! Vi har en helkväll full med trevligheter såsom intervjuer med flera s.k. globalprojekt, hemliga gäster, afrikanska trummor och såklart ungdomsförbundet! Vi hoppas på att få se alla våra aktiva, och även några nya ansikten! Välkomna!